Tweet
Bra skrevet:
Ge fansen en vuxen röst nu
Bank: Supporterskaran en tonåring med bultande hjärta – utan organisation
Av alla eviga tonåringar är det den sista man ville se vuxen.
Men du behöver en vuxen röst nu.
Jo, jag pratar om dig på läktaren.
Kalmar mötte ett topplag och spelade som världsmästare igen, BP lockade ingen publik, HIF fick mindre än de ville i ett derby och vi fick se ett par, tre drömmål.
Så gick en allsvensk omgång ifrån oss för att aldrig komma åter.
Men fansen finns kvar, och utan dem vore vår fotboll, som Jock Stein slog fast, ingenting.
Så det är dags att prata om dem igen, om det där stora, vackra kollektivet som gjort allsvenskan till en modern succé. Supportrarna målade läktarna, de ramade in ett paket som tv och sponsorer ville köpa och som vi ville skriva om i tidningarna. Supportrarna drar taktfast och sjungande runt hela det ekonomiska hjul som försörjer, bland andra, mig.
Så mycket förstår jag.
Vad jag inte förstår är varför en grupp som så uppenbart borde kunna ha all makt i (fotbolls)världen inte har det. Eller, det förstår jag visst. Det beror dels på att de inte vill ha makten, dels på att de inte vet hur man skaffar sig den.
Båda delarna är rätt allvarliga problem.
Vi kan väl ta det första först? Varför vill inte supportrar ha makt (och det här är en generalisering, det har ni förstått)?
Det där handlar naturligtvis om en självbild. Läktarkulturen, ultraskulturen eller vad ni vill, vill leva som subkultur. Den vill stå utanför.
Den vill stå för rätten att vara annorlunda, för kvalitén att kunna stå på en läktare som är en heterogen blandning av människor från alla jävla håll. Där ingen är utanför, där alla är med. Där han den strulige från socialgrupp tre är lika mycket värd som han med fru, barn och sexti papp i månaden – bara för att båda är AIK/Bajen/Blåvitt/MFF.
Tonåring med bultande hjärta
Ståplats vill vara ett reservat, något annat än världen utanför arenan.
Samtidigt – och här är paradoxen – har det aldrig varit viktigare än nu att ha en röst i den där andra världen.
I dag finns det många stora, gigantiska frågor som påverkar supportrarnas värld.
Du har ett förbund som förbjuder pyroteknik. Du har klubbledningar som höjer biljettpriser. Du har vakter och polis som använder bra eller idiotiska metoder för att arbeta mot våld. Du har arenor som ska byggas, med eller utan ståplats. Du har en ny sorts klubbdemokrati under framväxt. Du har bolagiseringsplaner och en intensiv mediabevakning med skiftande kvalité och förståelse för supporterfrågor.
Supporterkollektivet är en tonåring, ett charmigt bultande hjärta – men det behöver en vuxen del.
I England har supportrar organiserat sig för att köpa andelar i sina klubbar och för att föra fansens talan gentemot förbund och föreningar. I Tyskland är supportermakten oerhört stark, tack vare att man lyckats föra en dialog med klubbarna. I Frankrike har man just startat ett nationellt uppror för att driva supporterfrågor.
Jag förstår romantiken på ståplats, förstår att man inte vill vara en del av etablissemanget eller dricka kaffe med Lundqvist och Lagrell, TV4 eller Sportbladet.
Vad jag inte förstår är det här:
Hur man kan tycka att den romantiken, den där starka vi-och-dom-uppdelningen, är mer värd än chansen att påverka sin egen framtid på läktarna?
Det är inte romantiskt. Det är oansvarigt och ynkligt.
Måste ta egna steg
Supporterklubbarna är ett bra första steg, i många av de stora klubbarna gör de ett kanonjobb som länk mellan supportrar och klubb. Men helst hade jag velat se dem ännu starkare, ännu mer involverade, ännu mer informerade och ännu mer samordnade.
Makten kommer inte att förändras. Den fungerar som den fungerar. Supportrarna måste ta sina egna steg för att utveckla sitt medbestämmande, för att k r ä v a det.
Paranoia har alltid varit det mest utbredda av alla drag på läktarna. Fans är övertygade om att ALLA vill dem illa HELA tiden.
Det är inte sant.
Fotboll utan fans är ingenting, jag kan garantera att ett ingen skulle ha råd att låta bli att lyssna på ett enat, vuxet supporterkollektiv som driver frågor på ett kunnigt och formulerat sätt.
Alternativet är att man fortsätter som nu. Röjer på läktarna, ser alla som fiender, demonstrerar med banderoller och underjordiska revolter, protesterar mot förbund och etablissemang (men aldrig någonsin mot grabbarna bredvid, de som just sparkat någon i huvudet i klubbens namn).
Det går att leva ett häftigt, bubblande, underbart supporterliv på det viset.
Men man kommer aldrig att få något att säga till om, inte på allvar.
Ge fansen en vuxen röst nu
Bank: Supporterskaran en tonåring med bultande hjärta – utan organisation
Av alla eviga tonåringar är det den sista man ville se vuxen.
Men du behöver en vuxen röst nu.
Jo, jag pratar om dig på läktaren.
Kalmar mötte ett topplag och spelade som världsmästare igen, BP lockade ingen publik, HIF fick mindre än de ville i ett derby och vi fick se ett par, tre drömmål.
Så gick en allsvensk omgång ifrån oss för att aldrig komma åter.
Men fansen finns kvar, och utan dem vore vår fotboll, som Jock Stein slog fast, ingenting.
Så det är dags att prata om dem igen, om det där stora, vackra kollektivet som gjort allsvenskan till en modern succé. Supportrarna målade läktarna, de ramade in ett paket som tv och sponsorer ville köpa och som vi ville skriva om i tidningarna. Supportrarna drar taktfast och sjungande runt hela det ekonomiska hjul som försörjer, bland andra, mig.
Så mycket förstår jag.
Vad jag inte förstår är varför en grupp som så uppenbart borde kunna ha all makt i (fotbolls)världen inte har det. Eller, det förstår jag visst. Det beror dels på att de inte vill ha makten, dels på att de inte vet hur man skaffar sig den.
Båda delarna är rätt allvarliga problem.
Vi kan väl ta det första först? Varför vill inte supportrar ha makt (och det här är en generalisering, det har ni förstått)?
Det där handlar naturligtvis om en självbild. Läktarkulturen, ultraskulturen eller vad ni vill, vill leva som subkultur. Den vill stå utanför.
Den vill stå för rätten att vara annorlunda, för kvalitén att kunna stå på en läktare som är en heterogen blandning av människor från alla jävla håll. Där ingen är utanför, där alla är med. Där han den strulige från socialgrupp tre är lika mycket värd som han med fru, barn och sexti papp i månaden – bara för att båda är AIK/Bajen/Blåvitt/MFF.
Tonåring med bultande hjärta
Ståplats vill vara ett reservat, något annat än världen utanför arenan.
Samtidigt – och här är paradoxen – har det aldrig varit viktigare än nu att ha en röst i den där andra världen.
I dag finns det många stora, gigantiska frågor som påverkar supportrarnas värld.
Du har ett förbund som förbjuder pyroteknik. Du har klubbledningar som höjer biljettpriser. Du har vakter och polis som använder bra eller idiotiska metoder för att arbeta mot våld. Du har arenor som ska byggas, med eller utan ståplats. Du har en ny sorts klubbdemokrati under framväxt. Du har bolagiseringsplaner och en intensiv mediabevakning med skiftande kvalité och förståelse för supporterfrågor.
Supporterkollektivet är en tonåring, ett charmigt bultande hjärta – men det behöver en vuxen del.
I England har supportrar organiserat sig för att köpa andelar i sina klubbar och för att föra fansens talan gentemot förbund och föreningar. I Tyskland är supportermakten oerhört stark, tack vare att man lyckats föra en dialog med klubbarna. I Frankrike har man just startat ett nationellt uppror för att driva supporterfrågor.
Jag förstår romantiken på ståplats, förstår att man inte vill vara en del av etablissemanget eller dricka kaffe med Lundqvist och Lagrell, TV4 eller Sportbladet.
Vad jag inte förstår är det här:
Hur man kan tycka att den romantiken, den där starka vi-och-dom-uppdelningen, är mer värd än chansen att påverka sin egen framtid på läktarna?
Det är inte romantiskt. Det är oansvarigt och ynkligt.
Måste ta egna steg
Supporterklubbarna är ett bra första steg, i många av de stora klubbarna gör de ett kanonjobb som länk mellan supportrar och klubb. Men helst hade jag velat se dem ännu starkare, ännu mer involverade, ännu mer informerade och ännu mer samordnade.
Makten kommer inte att förändras. Den fungerar som den fungerar. Supportrarna måste ta sina egna steg för att utveckla sitt medbestämmande, för att k r ä v a det.
Paranoia har alltid varit det mest utbredda av alla drag på läktarna. Fans är övertygade om att ALLA vill dem illa HELA tiden.
Det är inte sant.
Fotboll utan fans är ingenting, jag kan garantera att ett ingen skulle ha råd att låta bli att lyssna på ett enat, vuxet supporterkollektiv som driver frågor på ett kunnigt och formulerat sätt.
Alternativet är att man fortsätter som nu. Röjer på läktarna, ser alla som fiender, demonstrerar med banderoller och underjordiska revolter, protesterar mot förbund och etablissemang (men aldrig någonsin mot grabbarna bredvid, de som just sparkat någon i huvudet i klubbens namn).
Det går att leva ett häftigt, bubblande, underbart supporterliv på det viset.
Men man kommer aldrig att få något att säga till om, inte på allvar.